Dolmabahçe-palatsets historia

En vik som sultanerna lät fylla igen

Platsen för Dolmabahçe var ursprungligen en vik vid Bosporen där den osmanska flottan ankrade. Den fylldes igen från 1600-talet och framåt och blev en kejserlig trädgård, och namnet bevarar den historien: dolma betyder fylld och bahçe betyder trädgård. Där reste sig träpaviljonger och små sommarpalats som bildade Beşiktaş Waterfront Palace, vilket sultan Abdülmecid I lät riva för att göra plats för ett nytt stenpalats. Tomten omfattar cirka 110 000 kvadratmeter, avgränsad av Bosporen på ena sidan och en brant sluttning på den andra. National Palaces historia tillägger att Mehmed Erövraren tros ha låtit dra sina skepp från denna vik – en föreställning och inte ett dokumenterat faktum.

Varför sultanen lämnade Topkapı

Abdülmecid I, som regerade från 1839 till 1861, var imperiets 31:a sultan, och han och hans familj hade bott på Topkapı-palatset, som hade tjänat dynastin i omkring fyra århundraden. Vid 1840-talet framstod det medeltida Topkapı som föråldrat vid sidan av europeiska monarkers palats, utan deras samtida stil, lyx och komfort, och sultanen beslutade att bygga en modern bostad. Palatsets planlösning och inredning speglar det växande inflytandet från europeiska stilar och ideal på osmansk kultur och konst under Tanzimat, reformperioden i 1800-talets imperium. Byggnaden påbörjades 1843 och stod färdig 1853, och den är en markering av den hållningen i marmor.

Familjen Balyan

Arkitekterna var medlemmar av familjen Balyan, armeniska hovarkitekter som tjänade de osmanska sultanerna i fem generationer och ritade palats, moskéer, kyrkor och herrgårdar över hela Istanbul. För Dolmabahçe förverkligades projektet av Garabet Balyan, som levde från 1800 till 1866, hans son Nigoğayos Balyan och Evanis Kalfa. Direktoratet för de nationella palatsen, som i dag förvaltar byggnaden, nämner även Ohannes Serveryan och James William Smith bland dess byggmästare, och det noterar att Hacı Said Ağa övervakade arbetet från 1843 till 1850, följd av Esseyyid Ali Şahin Bey till 1856. Palatset var ett lagarbete, med Balyan-familjen i spetsen.

Vad det kostade

Byggkostnaden har uppskattats till fem miljoner ottomanska lira, motsvarande 35 ton guld, vilket var ungefär en fjärdedel av imperiets årliga skatteintäkter. Den finansierades genom myntförsämring, en stor utgivning av papperspengar och utländska lån. Utgiften lade en tung börda på statskassan och bidrog till de försämrade finanserna som slutade i det ottomanska rikets betalningsinställelse på sin statsskuld i oktober 1875. Denna betalningsinställelse ledde 1881 till den ottomanska förvaltningen för statsskulden, genom vilken europeiska makter utövade finansiell kontroll. Palatset står därför i två berättelser: ett skyltfönster för reformer, och en räkning som staten kämpade med att betala.

• Kostnad: fem miljoner ottomanska lira
• Motsvarar: 35 ton guld
• Andel av imperiets årliga skatteintäkter: ungefär en fjärdedel
• Finansierat genom: myntförsämring, papperspengar och utländska lån

En byggnad, tre delar

Palatset är ett långt block med en strikt intern uppdelning, och Direktoratet för nationella palats beskriver en huvudbyggnad med två ordinarie våningar, en vind och en källare. Den södra flygeln, Selamlık, rymde de offentliga och representativa rummen, där statens angelägenheter sköttes och diplomater togs emot. Den norra flygeln, Harem, var det privata bostadsområdet för sultanen och hans familj och hölls avskilt från omvärlden. Mellan dem ligger Ceremonisalen, vars golv täcker 2 000 kvadratmeter under en kupol som är 36 meter hög. Direktoratet räknar till 285 rum och kallar det Turkiets största palats. Från Bosporen framstår exteriören som en klassisk europeisk komposition av två flyglar åtskilda av ett stort centralt utskjutande block.

• Selamlık: den södra flygeln för statliga angelägenheter och diplomater
• Ceremonisalen: de 2 000 kvadratmeterna mellan flyglarna
• Harem: den norra flygeln för sultanen och hans familj

Guld, kristall och mattor

Där Topkapı är känt för sina Iznik-plattor och snidade ornament är Dolmabahçe överdådigt med guld och kristall. Fjorton ton guld användes för att förgylla taken, och palatset hyser vad som beskrivs som världens mest omfattande samling av kristallkronor i böhmisk kristall och Baccarat-kristall. Kristalltrappan har formen av en dubbel hästsko och är byggd av Baccarat-kristall, mässing och mahogny. Marmor från Marmaraön, egyptisk alabaster och porfyr från Pergamon användes i dekorationen, tillsammans med porslin från Sèvres och Yıldız och gåvor från statschefer. Hereke-mattan i stora salen sägs vara världens största Hereke-matta.

• Taken: fjorton ton guldförgyllning
• Trappan: Baccarat-kristall, mässing och mahogny
• Sten: marmor från Marmaraön, egyptisk alabaster och porfyr från Pergamon
• Textilier: mattor från Herekes kejserliga fabrik

Läs nästa: Det här bör du se i Dolmabahçe-palatset

Kristallkronan och kvittot

Ceremonisalen, där sultanen tog emot statens notabler på religiösa högtidsdagar och där statsceremonier hölls, rymmer en kristallkrona med 750 lampor som väger 4,5 ton och beskrivs som världens största. Länge antogs den vara en gåva från drottning Victoria. År 2006 hittades ett kvitto som visade att sultanen själv hade betalat den i sin helhet. Salens golv täcker 2 000 kvadratmeter och kupolen reser sig 36 meter, så kristallkronan hänger i ett rum byggt för stora tillfällen.

Modern för sin tid

Från början var palatset utrustat enligt sin tids högsta tekniska standard. Gasbelysning och vattentoaletter importerades från Storbritannien vid en tid då andra palats på kontinentala Europa ännu saknade dem, och el, centralvärme och hiss installerades senare. En samling på 202 oljemålningar visas, bland annat 23 av Ivan Aivazovsky, som målade dem som hovmålare under sina vistelser i Istanbul, samt verk av Gustave Boulanger, Jean-Léon Gérôme, Eugène Fromentin och den turkiske målaren Osman Hamdi Bey. Det vidsträckta komplexet omfattar även en glasfabrik, ett gjuteri, en voljär, stall och kronprinsens våning, och klocktornet tillkom under Abdülhamid II.

Från sultaner till republiken

Sex sultaner bodde på Dolmabahçe, och den siste kalifen, Abdülmecid II, bodde där från 1922 till dess att kalifatet avskaffades 1924. Från 1853 till 1887 och återigen från 1909 till 1922 fungerade palatset som det osmanska rikets huvudsakliga administrativa centrum. En lag som trädde i kraft den 3 mars 1924 överförde ägandet till det nya turkiska republikens nationella arv. Atatürk använde det som presidentbostad, mest under somrarna, och Direktoratet för nationella palats uppger att han bodde där intermittent mellan 1927 och 1938. Det fortsatte som presidentbostad under İsmet İnönü fram till 1949 och öppnade för besökare som palatsmuseum 1984.

Rummet där klockorna stannade

Mustafa Kemal Atatürk, republikens grundare och första president, tillbringade de sista dagarna av sin sjukdom på palatset. Han avled klockan 9:05 på morgonen den 10 november 1938, i ett sovrum i det tidigare haremområdet. Alla klockor i palatset stannades och ställdes på 9:05 efter hans död. Klockorna utanför hans rum visar nu den faktiska tiden, men klockan i rummet där han dog pekar fortfarande på 9:05. Hans kista låg i palatsets reception under dagarna som följde, och i tre dagar passerade tusentals sörjande förbi den. Rummet nås via haremavdelningen, som biljetterna från GetYourGuide i den här guiden omfattar.

Vem den här historien inte är för

Läsare som är ute efter det praktiska bör hoppa vidare till guiderna om hur man tar sig dit och om när man bör åka. Den här sidan handlar om byggnadens historia, inte om imperiets historia: Tanzimat-reformerna, betalningsinställelsen 1875 och sultanatets slut har alla egna utförliga skildringar, och den här guiden berör dem bara där de förklarar palatset. För en rundvandring rum för rum följer guiden till vad man bör se därinne byggnadens plan i ordning, och guiden till Bosporen förklarar varför palatset ligger där det ligger.

Läs nästa: Det här bör du se i Dolmabahçe-palatset